År 2008 - kärlek, mjukisankor och Humlegården
År 2008 kommer jag mest att minnas som året då jag upptäckte hur det var att vara kär igen. Hur ett möte med en människa kan skapa såna känslor i ens kropp att man liksom svävar på moln, hör ljuv musik i ens huvud trots att inga ljud finns runtomkring en och bara känner sig harmonisk i största allmänhet. Ett minne från oktober i år. En park som Lars Winnerbäck sjöng om i en cover på en äldre låt för några år sedan. Hon skulle vänta på mig vid en staty, sa hon. Jag var vilse. Hittade inte ens till parken. En gammal tant visade mig vägen. Hon bar päls och andades överklass, men skenet bedrog. Hon var en snäll själ som förstod att jag måste hitta till parken. Jag tackade hjärtligt, hon sa "ingen orsak" och fortsatte leva sitt liv med pälsen på.
Parken var fortfarande långt borta. Men jag vägrade ge upp. Jag skulle hitta dit. Till parken och till statyn. Men framförallt till hon som stod där och väntade på mig. Jag gick i vad som skulle kunna kallas för en evighet om det inte vore för att en evighet trots allt är en evighet och inte bara en lång, lång tid. Till slut hittade jag fram. Men någon staty såg jag inte skymten av. Var det rätt park? Panikkänslor som avtog i samma ögonblick som jag såg en skylt med parkens namn och andades ut. Jag gick längre in i parken. Ingen Lars Winnerbäck. Ingen staty. Ingen hon. Men hoppet är det sista som överger en.
Och där var hon. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera över vårat första möte. Men hon kom emot mig. Nu fanns det ingen återvändo. Jag ville i och för sig inte ha någon återvändo heller. Jag ville träffa henne. Vi hade redan väntat för länge innan det här första mötet verkligen ägde rum. Sju långa år. Sju år av vad som i folkmun skulle kunna kallas för den underligaste relationen i världshistorien. Nej, kanske inte riktigt så underlig, men åtminstone småunderlig i den mån att det inte riktigt bara var vänskap. Vi hade aldrig satt ord på vad vi egentligen hade tillsammans. Det var eget. På ett oerhört fint sätt.
Nu skulle vi äntligen träffas på riktigt. Se om den konstiga relationen bara existerade på ett annat plan än det verkliga livet. Jag förstod i samma ögonblick som hon stod framför mig att den var intakt. Hennes skönhet var förvisso ännu mer påtaglig den här oktoberförmiddagen i parken som Winnerbäck sjöng om i en cover på äldre låt för några år sedan. Jag framstod nog lite stel när vi sa hej. Men det var inte på grund av dryghet. Eller någon påklistrad attityd där jag försökte framstå som coolare än vad jag egentligen är. Det var kort och gott ett ögonblick då det bubblade så mycket känslor i min kropp att ord och gester liksom inte fick tid att yttra sig. Hon var så vacker att jag hade velat brista ut i en kärleksserenad redan i samma sekund som vi stod öga mot öga. Men det finns gränser även för mig och att brista ut i kärleksserenader i samma ögonblick som man träffar någon är åtminstone på gränsen till att kallas för oacceptabelt.
Istället kramade vi om varandra. Hennes hår luktade nytvättat. Kramen var lagom hård. Inte sådär kvävningsframkallande. Inte för kort. Inte för lång. Bara perfekt. Jag hade kunnat stanna i kramen hela dagen och bara lukta på hennes hår. Känna hennes närhet. Men jag förstod att hon hade andra planer och jag ville inte förstöra dessa genom att framstå som en kramsjuk psykpatient som gillar att lukta på vackra flickors hår. Resten av dagen spenderades i hennes sällskap. Vi följde ett schema som hon hade satt ihop enkom för denna dag. Det var brödutställning, armbandstillverkning och sen fika på ett mysigt café innan kvällen till slut kom och vi begav oss ut för att festa och dansa natten lång.
Kvällen gick i blickarnas tecken. Jag kunde inte släppa henne med blicken. Hon kollade tillbaka med jämna mellanrum. Vi pratade, men var många gånger tysta också. Lät telepatin göra jobbet. Efterfesten i en lägenhet var höjdpunkten på en underbar dag. Vi satt i en soffa. Skrattade. Höll varandra i handen. Det var oskyldigt, men ändå så romantiskt som det bara kan bli. Som om handhållningen fick världen att stanna för en liten stund för att försegla det här ögonblicket av total lycka då två händer sammankopplades med varandra och skapade magi. Jag kunde inte minnas när jag hade känt mig lika lycklig senast. Hon förstod kanske att jag tänkte det. För hon fortsatte att hålla min hand. Jag ville aldrig att hon skulle släppa taget.
Jag kommer minnas år 2008 som året då jag upptäckte hur det var att vara kär igen. Det var den 25 oktober i år. Scenariot det som står ovan.
Jag kommer också minnas år 2008 som året då hon förklarade för mig att vi inte kunde vara mer än bara vänner.
Gott nytt år allihopa.
Club 90s och ölspelet från helvetet
Innan utgången till Club 90s hade vi förfest med ölspelet från helvetet. En slags rebell-variant där alla hade olika uppfattningar om reglerna och hur det hela skulle gå till. Kul det också, speciellt med de olika tilläggen som gjordes under spelets gång där den odödliga repliken "azzå jäääävlar" skulle yttras innan varje klunk.
Ikväll blir det dock en lugn kväll med pepparkaksbak.
Svar till Pillan
Men nu ska inte inlägget handla om underliv utan om vad man kan göra i Gällivare, som signaturen Pillan undrade i ett av mina tidigare inlägg. Svaret till dig, Pillan, är att man inte kan göra någonting i Gällivare. Visst, det finns aktiviteter, men dessa är inte mycket att hurra över.
1. Bion är hemskt bedrövlig och får in filmer ungefär 56 veckor efter alla andra biografer i Sverige och då är det inte ens någon bra biosalong du får se filmerna i utan en nedsutten, trist och hafsigt inredd 70-talsrelik som stoltserar med E-Bio (där man kan få in filmer samtidigt som alla andra genom internätet), men som aldrig använder det och istället väntar på att filmerna har gått varma på precis alla andra orter i Sverige innan de tar hit dem.
2. Ungdomsgården har ett biljardbord. Kanske två. Sen ett pingisbord. Men om du inte är 14 år gammal och fjortis har du tyvärr ingenting att hämta där. Du kommer bara bli utstirrad, uttråkad och kanske till och med utkastad eftersom tristessen kommer att få dig att hamna i handgemäng med någon liten osnuten stackare som skriker "kärringjävel" åt dig bara för att du är några år äldre och klokare.
3. Det finns ett par kaféer att välja mellan, men dessa stänger jättetidigt, varje dag. Glöm sena fikastunder med trevligt sällskap och räkna med fullproppade lokaler under dagtid då gruvarbetare, alkisar, några småbarnsföräldrar och kanske en och annan finnig tonåring sitter där och fikar. Pratar högt. Sörplar på kaffet. Får en att ångra att man klev in genom dörrarna.
4. Badhuset. Den har en rutschkana. Som är 15 meter lång. Blå till färgen. Och svintråkig. Spänningen som infinner sig då man trycker sina skinkor mot underlaget på vattenrutschkanan går att jämföra med spänningen som uppstår då du äter en sockerbit med en tesked. Det finns också en motionsbana för simmare, 25 meter lång, som går an ifall du gillar att trängas med andra motionärer som tillsammans uppehåller sig på ett område som inte är mer än två axlar i bredd.
5. Gymmen är överlag av god kvalité på orten, ett ligger i samma lokaler som badhuset i Gällivare, ett annat i sporthallen i Malmberget och sen finns det några mindre gym placerade på olika ställen. Själv brukar jag träna på badhuset i Gällivare som dock lider av det faktum att ventilationssystemet är åt helvete och att du svettas så ofantligt mycket varje gång du tränar att du efter träningen väger 5 kilo mindre och ser ut som en blöt armhåla i ansiktet. De har dock stängt för tillfället och när de öppnar är oklart, men förhoppningsvis har de då åtgärdat ventilationen.
6. Bowlinghallen ligger i Malmbergets Sporthall och är en av få aktiviteter som faktiskt fungerar bra även i Gällivare. Öppettiderna är något luriga och på helgerna stänger man alldeles för tidigt, men under vardagarna kan du underhålla dig här, förutsatt att du gillar bowling. Men vem gör inte det?
7. Restauranger. Det är pizzerior som tar upp den största delen av ytan i Gällivare. Det går ungefär 1 pizzeria på 6 invånare. Utbudet är alltså riktigt bra, bäst är pizzorna från Dylan och Kinarestaurangen (!) Peking, pröva gärna kebabpizzan från den sistnämnda som är något så underligt som en sjukt god kebabpizza bakad av kineser. Ett måste att uppleva. Andra restauranger är mestadels diverse husmanshak som har så tråkig mat att man exploderar och ett Thaihak där öppetiderna är så udda att man aldrig någonsin lyckas pricka in rätt tider. Dessutom är maten ganska usel, faktiskt.
8. Dundret. Om du gillar att åka skidor och snowboard är givetvis vårat berg, Dundret, ett måste att besöka. Hyfsade backar. Hyfsade priser.
Om inte dessa tips faller i god jord, så kan du alltid göra som allt för många unga gör i Gällivare. Åk runt med en bil runt grillkiosker, sladda lite och häng utanför sidorutan med bedrövlig trancemusik dunkandes i högtalarna. Eller så kan du vara konstant full. Eller så bara sitta hemma, vart du nu bor, och bara njuta av stillheten som faktiskt är det enda riktigt genuina vi har här uppe.
Stillheten och lugnet. Gällivare i ett nötskal.
Gamla minnen och korvprat
Den första filmen som jag kollade igenom var The Not To Be Seen Movie, den tredje filmen i en serie som börjades med The Never Should Been Made Movie och följdes av The Not To Be Taken Serious Winter Movie (!), där handlingen går ut på att hjältarna från den andra filmen (i den första filmen är det heeeelt andra huvudpersoner och den har egentligen ingenting med de andra filmerna att göra) hamnar i en soppa av förväxlingar, knarkhandel, misshandel och broderskärlek. Jag skämdes som en hund varje gång jag medverkade. Det var hemskt att se. Hur jag liksom tar i för kung och fosterland i alla repliker, försöker låta auktoritär, men låter bara ansträngd.
Men när mina vänner agerar, då ler jag. Med hela ansiktet. Det är charmigt, lättsamt och naturligt. Jag hade turen att få jobba med tre (ja, vi körde Monty Python-style och spelade flera roller per skalle i varje film) oerhört sköna individer: Dennis Johansson, Björn Färnstrand och Adam Sjöholm. Det är de som gör filmen sevärd än idag, för trots min medverkan sköter sig dessa klanderfritt och rent manusmässigt kan jag ge mig själv en lätt klapp på axeln då vissa repliker faktiskt fortfarande är småroliga. Men det har med mer nostalgi än kvalité att göra.
Imorrn ska jag visa filmen åt en person vars syster har blivit min nya korvkompis. Som för att förtydliga det inte innebär någonting snuskigt: det innebär bara att vi ska käka korv tillsammans. Tror jag. Grillkorv eller varm korv? Oklart i nuläget.
Idol-Lars= Årets jubelåsna?
Här sitter alltså en snubbe som medverkar i ett musikprogram där årets startfält är så blekt att man knappt tror sina ögon och vars meriter består av att han vecka in och vecka ut står på en scen och sjunger covers och jämför sig med John Lennon och grabbarna. Snackar om att han bara använder Idol som en spångbräda för att få fart på sin karriär. Föraktar tävlingen. Men vad fan gör han då i tävlingen egentligen? Det är liksom ingen nyhet vad programmet går ut på. Alla vet att hela skiten är supernischad och inte lämnar så mycket utrymme för egna initiativ. Herregud, om han nu tycker allt det här, så hade det väl varit lite coolare om han helt enkelt hade gått till auditionen, fått bekräftelsen att juryn gillade honom och sen bara tackat för sig. Avböjt att medverka. Det hade varit coolt.
Nu känns det bara som att lilla Lasse bara gnäller för gnällandets skull och försöker vinna creddighet genom att gå sin egen väg. Det är ingen väg att gå när man självmant valt att medverka i skräpet som varenda jäkla svensk sitter bänkade framför på fredagskvällarna. Det är bara idiotiskt.
Han har skrivit 180 låtar också, det är han inte sen att poängtera. Men vad säger egentligen det, Lars? Utan Idol hade inte en jävel (förutom din mamma och pappa) vetat vem du är. Inse det.
Rapport från Stockholm
Frågan är bara hur jag ska överleva morgondagen. Han jobbar till 16:00 och jag måste vara ensam tills dess. Vad fan ska man göra egentligen?
Mitt liv som gangsta!
Nu ska jag köpa mig ett fult plommonstop, massa blingbling och kanske en tatuering. Saint's Row 2 är grymt underhållande!
Här ser ni min vackra skapelse. Lägg märke till den gröna kepsen och de gröna skorna som är närmast identiska med de jag själv har i min ägo.
Ledigvecka och den veckolånga bloggkoman upphör
Jobbade eftermiddag förra veckan därav tystnaden på bloggen. Man har inte haft orken att sätta sig ned och skriva ned några nonsensinlägg. Men nu är jag ledig och redo att plita ned lite ointressanta inlägg för. Dagens inlägg kommer inte bli mycket längre än så här då jag funderar starkt på att lägga mig ner och sova redan nu.
Gonatt.
Inte så mycket grattis ändå
Men kul att Sverige inte torskade och tamejtusan om inte ett litet grattis trots allt är på sin plats: grattis Sverige, ni är inte helt supersämst när allt kommer till. Ni duger faktiskt. Minus.
Grattis Portugal
Grattis. Till vinsten mot Sverige. Den har visserligen inte spelats än, men jag ser det som ren artighet att gratulera Portugal till segern - redan nu. För det kan inte bli annat än seger för Ronaldo och grabbarna i det portugisiska landslaget när de möter ett oerhört skadedrabbat Sverige som ställer upp med en startelva som ser oroväckande lik något från allsvenskan. Jag hoppas förstås av hela mitt hjärta att det svenska landslaget på något mirakulöst sätt spelar så som man gjorde mot Spanien för två år sedan och vann med 2-0 på hemmaplan. Men det känns avlägset och inte så värst troligt att något sådant inträffar ikväll.
Jag är istället glad om vi slipper förnedring. 1-2 eller 1-3 vore okej. Men 3-0 är självklart att föredra.
Idol 2008 - nej tack!
Det ska erkännas. Jag är ingen Idol-älskare. Har inte kollat ett enda avsnitt under den här säsongen mer än att jag hört/sett snuttar när man gått förbi TV:n. Men ikväll beslöt jag mig för att göra min mamma sällskap och kolla på TV4s superpopulära musikprogram. Tidningarna har kallat det här startfältet för det starkaste hittills i den svenska tävlingens historia.
Två låtar in i programmet ter sig de orden som ett dåligt aprilskämt. Nu ska jag verka som att jag är mer insatt än vad jag är. Kevin, han från Malta men som bor i Arvidsjaur eller nåt, sjöng helt okej även om det var långt ifrån något imponerande över det. Sen kom nästa tävlande och öppnade käften. Lät som en aspackad fyllgubbe som försöker sig på att leka rockstjärna under en karaokekväll på någon sunkig bar i Pajala. Värdelöst uttal på engelskan och sången så falsk att jag tappade hakan när juryn sen berömde klåparen. Robin hette han. Tror jag. Även nästa deltagare fick mig att tänka på någon som sjunger karaoke. En hobbyvokalist som sjunger hellre än bra. Inget Idol-material. Nästa tävlande lät lika illa. Och nästa. Den asiatiska tjejen var småsöt, men sjöng illa. Tyvärr.
Den där Lars som alla hypar. Han sög också. Hårt.
Men det värsta hatet mot årets tävlande uppstod inte förrän den blonda lillkillen Johan Palm, som är 16 men ser ut som högst 10, beslöt sig för att döda Coldplays mästerverk Viva La Vida genom att kombinera falsksång med ett så uselt uttal att Sven-Göran Eriksson framstår som en infödd britt i jämförelse. Om han inte skickas hem ikväll på grund av den oerhörda slakten han gjorde på årets kanske bästa låt, så finns det ingen rättvisa i världen.
Seriöst alltså, tycker nån verkligen att de här jönsarna är idol-material? Starkaste startfältet hittills - i helvete heller.
Nu ska jag titta på 80-talsklassikern Uncle Buck och förtränga Idol 2008.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/idol2008/article3513498.ab
Snö, snö, snö och...snö!
Varför bor jag då kvar häruppe om jag nu hatar snön så innerligt? Jag vet inte riktigt. Det har bara blivit så. Men julen är mysig häruppe. Då gillar till och med jag snön. Eller fel. Då älskar till och med jag snön!
Dagen då mitt leende nådde ända upp till öronen
Men varför log jag då? Jo, för att jag äntligen fick se första avsnittet ur säsong 2 av Dirty Sexy Money - och som det började! Med Queens fantastiska låt Under Pressure i bakgrunden får vi följa Nick hur han äntrar en yacht där familjen Darling anordnar födelsedagsfest åt honom. Det är låten som gör mycket av inledningen. Den är perfekt. Helt rätt till bildkompositionerna och stämningen går bara att förstå sig på genom att själv ta sig en titt på inledningen. Redan där kom jag ihåg varför jag älskade säsong 1 så himla mycket.
Dirty Sexy Money är som en riktigt bra såpopera kombinerat med grymt bra dialogscener, fulländade skådespelarinsatser och vältrandet i lyx och glamour får en att tänka tillbaka på tiden då Dallas gick varm i allas TV-apparater.
Nånting säger mig att det här kommer att bli en grym TV-höst. Dirty Sexy Money. Entourage. Dexter. Prison Break (vars fjärde säsong mot alla förväntningar visat sig vara riktigt underhållande!). Life.
Snart lever bloggen igen
Kanske berättar om näsbjörnar i nästa inlägg. Den som lever får se.
Mitt senaste inköp
